Hemmet

Måste bara flika in en kommentar om renoveringen.

Nu har jag lärt mig att öppna skjutdörrarna in till själva arbetsplatsen så nu kan jag berätta mer. Det är helt.

Taket är helt, inte målat än, men i morgon förmodligen. Golvet är inte på plats. Väggarna är hela och spacklade. Golv kommer att fixas i badrummet i morgon. Det börjar komma på plats. På torsdag kommer köket. Då måste taket vara klart och golvet lagt. Jag välkomnar in människor att hjälpa till att bygga kök. Helst familj och vänner, dock. Inte vem som helst. Snart, kan vi kanske flytta in. Toppen. Puss och kram. Bilder kommer!!!

Travolta

Förresten, har jag berättat om min dansanta bana. Bollar är toppen, jag älskar bollar, men jag kan ju inte sitta still om man spelar Madonna eller något annat häftigt. Jag gapskrattar och vickar på hela mig. Härligt att få släppa loss lite. Det enda är att jag inte riktigt kan kontrollera kroppen helt. Det är ju så härligt med musik, och det spritter i kroppen, men jag märker att en godnattsång... lika sprittande. Ibland märker jag hur höften börjar svänga till Trollmor. Det är ju en bra låt, vad kan man säga... Får fundera lite på det där. God natt. / lilla "O"

Steg för steg med guldkant

Nu närmar det sig med "stormsteg" som jag vet att det kan uttryckas som.

Jag står själv. Jodå. Jag behöver bara luta min handflata lite mot en vägg, åsså vips, står jag. Det vet ni kanske redan (jag tror att jag upprepar mig lite ibland), MEN skillnaden nu är att jag tar VARJE chans att få ställa mig upp och så har jag märkt att när jag släpper taget kan jag stå själv en liten liten stund innan jag sätter mig ner. "Väljer" att sätta mig ner förstås.

En annan sak... mamma och pappa klappar händerna och ropar BRAAA! varje gång jag gör det. Så, för att underlätta för alla, har jag, idag faktiskt, avancerat två steg. Jag har kommit på hur man klappar OCH jag kan därför förekomma dem:

Jag reser mig upp, pekar mot himlen, tar ned handen och håller handflatan för munnen (jag hoppas kunna göra riktiga "indianen" i samma svep snart) och så släpper jag taget. Står en liten stund, "väljer" att sätta mig ner och applåderar.

Det funkar. De hakar på och ser glada och jättestolta ut. Ett sätt att hjälpa dem tycker jag, och att vara med i glädjen. Bra va?

"Indianen" är när man använder handen för att skapa roliga "till-och-från" ljud när man ropar AAAA. Pappa brukar göra det med mig när vi tvättar min mun. Jag kan göra det själv också. Jag för hela näven fram och tillbaka över munnen och det låter jättemysigt. Indianen pratar de om och jag är säker på att det är den de menar.

Trappor är jag också en fena på. Hm, inte ner så vidare men det tar sig. Upp går på ingen tid alls.

Högerhand vänsterknä, vänsterhand högerfot, nästa steg, högerhand vänsterknä, vänsterhand högerfot, osv.

Coolt. När vi kommer upp (för jag måste ha sällskap), mer applåder. Det här bådar gott.

Gällande gå på fötterna kan jag rapportera att för några dagar sen, kunde jag gå enkelt med pappa. Han höll mina händer, vi gick i samma riktning och jag synkade mina steg med hans. Ni skulle sett mitt leende. Jag vet, för jag kan alltid spegla mig i mamma. Hon applåderade naturligtvis och jag såg på hennes ögon att jag såg stolt ut. Då ser hon ännu mer stolt ut. :-) Men vad kan man räkna med. Jag menar, från det att jag vaknar till dess att jag "går" och lägger mig tränar jag.