Västerås, Västerås.
Det har hänt mycket med mig sen vi kom hit. Vissa saker känns lättare här och andra saker känns svårare.
Att sova känns svårare. Jag känner ju inte igen mig när jag vaknar. Hua. Och om mamma och pappa är där - det är ju mest en chansning. Man vet ju inte. Deras säng låter nytt och det luktar annorlunda. Tja. Hur ska det gå?
Men! Det känns lättare att äta. Nu gillar jag den där purén som jag har fått varje dag här nu ett tag. Potatis, majs och kalkon. Det blir säkert ännu bättre dessutom. Jag gapar allt vad jag kan och så kommer det mat in.
Jag kan nu även sätta mig upp själv. Jag hasar, vänder runt, sätter mig upp och leker med det jag har hittat, lägger mig på mage om jag vill eller på rygg om jag vill det. All träning har gett utdelning. Det känns roligt.
Den tredje på eftermiddagen/kvällen var det kalas här. Det var roligt. Oj, jag fick många bra presenter. Och så fick jag ju träffa mormor, morfar, Per och Nanna. Men senare på kvällen blev jag less. Det blev lite väl högljutt. Jag tror att de försöka komma in till något annat rum, för de slog väldans med hammare i väggen. Jag är helt övertygad om att om de hade gett mig en egen hammare, hade det gått mycket fortare.
Åsså, idag. Va? Hjälm som sitter åt och som glider ner i ansiktet när jag försöker ta bort den. Vem vill ha en sån klump rätt på skallen? Och så blåste det en massa i ögonen, mammas ansikte såg man ju inte röken av, lite vingligt tycker jag nog själv. Vagnen har ju fyra hjul men detta? TVÅ! Åsså är det svårt att sova så. Man vissnar som en blomma och vart ska man då ta vägen? Nä, vi får nog träna på det där med att "cykla". Inte helt min grej ännu, men vem vet? Det kanske är kul när man får grepp om det.
Nä nu måste jag sova lite i solen. Gäsp! / Oliver
