Var é brudarna? (2 maj)

Aha, regn. Nu känner jag igen mig. Vi kanske är kvar i Göteborg i alla fall. Men så här mycket får man inte se av mormor där. Vi ska nog stanna här.

När vi kom till huset igen gjorde mamma och pappa en galen sak. Mamma tog upp mig och pappa bar oss alla över tröskeln. Haha. Det var roligt. Så fick mamma vila ryggen lite. Eller?
Förresten, så var vi på ett ställe som hade mycket mat. MAXI stod det utanför. Nåväl, det var inte maten jag såg. Det var alla brudarna. Wow. Jag tänker att: det är inget att spara på. Om de ska se en får man bjuda till och le. Bara le. Och fortsätta le. Ibland spritter det i hela kroppen, så jag bjuder på ett klingande skratt. Vissa stannar och pratar med mig. Det är famförallt de lite större. Men jag vill ju prata med de lite mindre brudarna. Men, jag jobbar vidare. Hon med stort H – hon finns ju därute någonstans!

Mamma och pappa är annars mina största idoler och det känns tryggt att de finns med mig. Hur skulle det annars gå för mig? Ensam i Västerås?

Äventyr – Here I Come! // Oliver

Historisk resa! (1 maj)

Oj, en sån där lång dag, men med helt nytt slut. Massor av nya dofter och nytt allting. Mamma och Pappa var med naturligtvis. De packade bort alla mina saker från lägenheten, och den här gången menar jag ALLA mina saker. Det blev väldigt rörigt och sen kom Stariel och Lars. De var kul. Ett tag. Jag lekte med dem och de verkade gilla det. De kanske behövde leka med någon som mig. Men man kan ju bara leka en viss tid och när jag behövde mamma på riktigt, och ropade, nä då verkade det som att hon bara ville gosa lite kort och sen kom Stariel tillbaka. Men som tur är, är jag en kille som är flexibel. Min attityd ”det ska nog vara så här/bara att gilla läget, men ändå låta mamma veta lite om mina idéer först” har jag nytta av.

Sen var det ett kramkalas och man ropade och vinkade. Sen, ska ni veta, satt jag i den där bruna stolen ganska länge. Hur många gånger kan man lyssna på Imse Vimse Spindel? Skojade bara, det är ju nu den börjar bli underhållande.

Ett stopp hos Kålle, Bitte, Linnéa och Daniel. Härligt. De ser verkligen mig. Det är väl klart att om man är trött så är man inte så himla social, men. Jo! Jag höll i mammas händer, stod upp, flyttade vänstra foten framför den högra och víps – så blir mamma glad och de andra klappar händerna. Det är så härligt och jag blir så stolt. Det vill jag göra mer av.

Tiden gick och plötsligt känner jag i luften att det är något på gång. Mamma och pappa verkade lite prilliga, minst sagt. Vi gled långsamt in på en gata och där stod Familjen Rosenlind/Strömstedt/paparazi. Filmade och tog kort. Coolt. Jag kände mig verkligen viktig. Det verkar som att vi ska stanna här – för mina leksaker är HÄR nu. ALLA.

Så var man Västeråsare då!

Appropå att ”gilla läget” som jag beskrev tidigare. När vi skulle åka till mormor på middag, sent, försökte jag meddela mamma en sak. Men hon klappade mig tålmodigt och var allmänt supportande och sa att vi snart var framme. Tja, då är det väl så det ska vara, tänkte jag. Nähä! När vi kom fram sa hon ”förlåt” när hon hittade den sko jag hade suttit på. Hm, kanske man ska vara lite tydligare. Tänk va, när jag kan tecknet för ”det ligger en sko för mycket under min rara rumpa”.

God natt, världen!

Jo, jag sov

Jag sov som en stock så mamma fick väcka mig när vi skulle iväg i morse. Det var längesen det hände. Men jag är så kelsjuk. Det är inte lätt när allting händer - man växer, tänder är på väg, mamma och pappa packar, jag har ingenstans att vara på riktigt... men då är det bra att mamma och pappa är snälla mot mig och kramar mig mycket. Puh. De rabblar - huset i västerås - ofta och då vet jag att de tycker att det är lite kämpigt. Men om de bara förstod att om de ger mig ett par kartonger och lite saker att lägga däri (det är jag bra på förutom att hälla ut dem igen) så skulle allting gå mycket fortare. Sov gott. /O

Mer tänder...?

Nu är det spännande. Jag har känt att det har varit något där i överkäken länge, tuggat och tuggat på grejer, men nu tror jag att det kan hända något i natt. Jag behöver de där tänderna. Mamma har mumlat något om att hon inte behöver dem på mig, men det kan ju inte jag hjälpa.

Nu håller vi tummarna för att det går att sova gott ändå... Fniss.