Zzzzz och sjuk

Nu är mamma förkyld också. Nattningen i går kväll var jobbig. Jag hade så mycket spring i benen, ja i hela kroppen. Jag kunde inte komma till ro. Det är jättejobbigt när det händer. Jag testade att lägga ner huvudet och ta min kära tumme några gånger, men det funkade inte. Jag kunde inte ens testa under några långa stunder. Jag kände direkt att det inte skulle fungera. Då är det ju bara att springa vidare och åka rutschkana på solstolen som står i mitt rum nu. Inget vidare schvung i den, men det får duga.

Sen var ju natten precis likadan. Det var nog den jobbigaste hittills. Mamma sov bredvid mig och var så tålmodig. Alltför tidigt (igen) ville jag inte sova mer utan bara leka. Mamma hängde med på det. Det gör hon alltid. Hon känner nog att hon inte har något val. Jag önskar att jag kunde säga till henne att "sov du vidare. Jag tar lite välling själv så kommer jag in om några timmar med lite jos." men jag kan ju inte det.

Sen plötsligt, vid halv åttatiden, lyfter hon upp mig, vi går till pappa i sovrummet och vips leker pappa med mig. Bra att de löser det. Det var ändå roligare för han verkade lite mer pigg.

Tänk vad jobbigt att vara jättetrött men inte kunna vila eller somna. Mamma och pappa hjälpte mig på eftermiddagen idag och då fick jag säkert ihop 30 minuter. Sen när mamma och jag hade badat, och jag hade flytit lite på rygg, och plaskat och haft roligt, behövde jag bara en stund i hennes knä, iförd badrock, utan välling, utan pyjamas... zzzzzzzzz

Vi ses och hörs

Frizzad

Jag har klippt mig också. Sa jag det? För första gången. Najs. Farmor gjorde det inför kalaset hos Per. Snyggt. Undrar om det blir något särskilt på min ett-års-dag på söndag. Längtar efter Johan och Erik. Längtar efter Maria. Kommer Kålle? Vi får se.

Puss

Kramas på högre höjder

Idag åkte vi till Stockholm igen. Vi gick till mammas doktor igen. Men denna gång var det en annan. Mycket längre. Det visade sig att vi hette samma sak. OLIVER. Det var speciellt.

Hon fick nya besked idag. Tydligen. För när vi gick ut från kliniken, gav pappa över mig till henne och vi kramades i hennes famn och hon bar mig till bilen. JIPPIEEEE. Ni skulle ha sett mitt leende. Vi kan kramas och bäras igen.

Mamma verkade vara på gott humör. Jag hörde något om "operation om jag själv önskar" när hon pratade med Maria och Malin. Sen lekte vi flygplan in till mitt rum när vi kom hem. WOW! Härligt för oss båda.

Nu tror jag att jag kan sova gott. Mamma ska sova bredvid mig i natt. Känns tryggt. Jag vet ju inte hur jag är när jag, om jag, vaknar till. Jag kanske skuttar över kanten. Min spjälsäng har blivit en VANLIG :-) säng. De har tagit bort långsidan och satt dit en annan liten kant. Så. Jag lär mig hela tiden.

Vi ses.
Puss
Lilla O

Snuvig som aldrig förr

Åsså i helgen blev jag ju så himla förkyld att ... jag trodde inte att man kunde bli så här förkyld.

Jag snorar som bara den och den sticker inte heller. Jag vet inte hur jag ska bli av med problemet. Jag vet, jag vet, mamma och pappa visar hela tiden hur jag kan göra men jag kan ju inte få till det. Jag ser nog heller inte riktigt hur de gör. *Snörvel*

Detta leder till att jag sover så kasst. Och min aptit är inte på topp heller...

Tips?

Egen kupé

JAG HAR FÅTT EGET RÖÖÖÖM!

Det är ett rum här i huset som jag har fått massor av NEJ när jag har gått in i. Det har ju naturligtvis spetsat till min nyfikenhet. En hel del. Men plötsligt, när jag hade vaknat utomhus, bar de (pappa, mamma och farmor) in mig i det rummet. Jag kunde inte tro mina ögon. Min säng stod där. En stor vit låda med två dörrar. En stol. Många av mina leksaker... Det är mitt rum nu. Jag testade runt lite och naturligtvis så klämde jag min mellan de båda dörrarna på stora vita lådan.

Sen satte de upp två klisterlappar på denna låda. En bild på ett träd. De sa "palm"men det vet jag inte vad det är. Sen en grön varelse som äter blad. Sen fick jag en liten röd bit som mamma och jag skulle sätta dit tillsammans. Då sa hon att "vi sätter den här där du klämde dig".

När jag, leker i rummet, minns jag det så tydligt. Hur jag klämde mig och hur det gjorde ont. Ni vet ju att jag inte vill göra motstånd mot skrämsel och smärta, så jag går till dörrarna, stoppar försiktigt in pekfingret mellan dem ungefär vid märket, känner in på smärtan och gnyr och ropar på mamma. Hon sitter ofta där så då går jag med fingret till henne. Hon är så snäll. Hon blåser, varje gång. Känns bra.

Går som ett spjut

Nu är det ju lite fart på mig. När väl poletten trillade ner, då var det ju ett nytt liv som började. Det var på dagis, en fredag. Fredagen efter den söndag då jag tog första egna stegen.

Jag hade kvällen innan gått långt med pappa i handen och jag tror att det var då jag fattade att mina ben kanske kunde bära mig ändå. Jag knallade en hel del på dagis. Fröknarna flyttade på saker för att jag skulle kunna komma fram. Toppen. Sen kom mamma och hämtade mig och gråtandes gick jag till henne. Jag glömde nog vad jag höll på med för jag kom ganska långt utan att tänka på det. Känns bra. Nu har jag även fått koll på det där med balans och kan även justera den om jag tappar den. Jag svajar lite, använder armarna och vips är jag på gång igen.

Jag tränar mycket hemma men det som är klurigast det är när jag tränar i mammas och pappas säng. Jag reser mig upp på fötterna, hittar balans och springer. Det är ju lixom lite mjukt där, men det är bra träning. Jag får ofta applåder av dem och det gillar jag. Det sporrar mig att komma vidare.

Jag kommer kanske förbi någon av er på gatan en dag. Gåendes. På egen hand. Vem vet? / Lilla O