Nu är det ju lite fart på mig. När väl poletten trillade ner, då var det ju ett nytt liv som började. Det var på dagis, en fredag. Fredagen efter den söndag då jag tog första egna stegen.
Jag hade kvällen innan gått långt med pappa i handen och jag tror att det var då jag fattade att mina ben kanske kunde bära mig ändå. Jag knallade en hel del på dagis. Fröknarna flyttade på saker för att jag skulle kunna komma fram. Toppen. Sen kom mamma och hämtade mig och gråtandes gick jag till henne. Jag glömde nog vad jag höll på med för jag kom ganska långt utan att tänka på det. Känns bra. Nu har jag även fått koll på det där med balans och kan även justera den om jag tappar den. Jag svajar lite, använder armarna och vips är jag på gång igen.
Jag tränar mycket hemma men det som är klurigast det är när jag tränar i mammas och pappas säng. Jag reser mig upp på fötterna, hittar balans och springer. Det är ju lixom lite mjukt där, men det är bra träning. Jag får ofta applåder av dem och det gillar jag. Det sporrar mig att komma vidare.
Jag kommer kanske förbi någon av er på gatan en dag. Gåendes. På egen hand. Vem vet? / Lilla O
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar