Oj, en sån där lång dag, men med helt nytt slut. Massor av nya dofter och nytt allting. Mamma och Pappa var med naturligtvis. De packade bort alla mina saker från lägenheten, och den här gången menar jag ALLA mina saker. Det blev väldigt rörigt och sen kom Stariel och Lars. De var kul. Ett tag. Jag lekte med dem och de verkade gilla det. De kanske behövde leka med någon som mig. Men man kan ju bara leka en viss tid och när jag behövde mamma på riktigt, och ropade, nä då verkade det som att hon bara ville gosa lite kort och sen kom Stariel tillbaka. Men som tur är, är jag en kille som är flexibel. Min attityd ”det ska nog vara så här/bara att gilla läget, men ändå låta mamma veta lite om mina idéer först” har jag nytta av.
Sen var det ett kramkalas och man ropade och vinkade. Sen, ska ni veta, satt jag i den där bruna stolen ganska länge. Hur många gånger kan man lyssna på Imse Vimse Spindel? Skojade bara, det är ju nu den börjar bli underhållande.
Ett stopp hos Kålle, Bitte, Linnéa och Daniel. Härligt. De ser verkligen mig. Det är väl klart att om man är trött så är man inte så himla social, men. Jo! Jag höll i mammas händer, stod upp, flyttade vänstra foten framför den högra och víps – så blir mamma glad och de andra klappar händerna. Det är så härligt och jag blir så stolt. Det vill jag göra mer av.
Tiden gick och plötsligt känner jag i luften att det är något på gång. Mamma och pappa verkade lite prilliga, minst sagt. Vi gled långsamt in på en gata och där stod Familjen Rosenlind/Strömstedt/paparazi. Filmade och tog kort. Coolt. Jag kände mig verkligen viktig. Det verkar som att vi ska stanna här – för mina leksaker är HÄR nu. ALLA.
Så var man Västeråsare då!
Appropå att ”gilla läget” som jag beskrev tidigare. När vi skulle åka till mormor på middag, sent, försökte jag meddela mamma en sak. Men hon klappade mig tålmodigt och var allmänt supportande och sa att vi snart var framme. Tja, då är det väl så det ska vara, tänkte jag. Nähä! När vi kom fram sa hon ”förlåt” när hon hittade den sko jag hade suttit på. Hm, kanske man ska vara lite tydligare. Tänk va, när jag kan tecknet för ”det ligger en sko för mycket under min rara rumpa”.
God natt, världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar