Hemlisar?

Ulrika: Olivers pappa kom just ut i köket och strålade. "Vår son pratade i sömnen för första gången. 'Bla bla bla bla oj ...' hurra!". Han sover i övrigt så gott nuförtiden. Det är toppen. Nu ska vi inte störa mer. Ville bara säga det.

Klokare

Jag har tänkt på det där med att växa upp. Det är ju toppen. Särskilt nu när jag börjar haja en hel massa saker. Då kan jag ju hjälpa till ordentligt. Ibland får jag sammanhangen lite bakvända men jag utforskar och hittar lösningar. Mamma och pappa visar verkligen små ledtrådar, nu är det bara för mig att knyta ihop dem.

Jag doppar maten i vattnet och rör om med sked. Det gjorde de när vi fikade när morfar var här. De rörde med sked de också.

Jag försöker slänga lite leksaker i toaletten, mamma coh pappa gör ju det. Vaddå? Vad de slänger? Vet inte. Sina leksaker?

Har nästan fått grepp om nässprayen. Man håller den mot kinden, bredvid näsan, och andas med näsan. Jo, makes sense.

Jag använder pappas nycklar och försöker öppna alla lås på alla dörrar. Inte säker på varför, men pappa gör ju så. Idag, dock, visade han mig hur en av dem passade i ytterdörren - utifrån. Spännande. Hoppas jag kommer ihåg det. Jag når ju upp nu så att jag kan öppna dörren med handtaget. Det är bra. För när någon knackar på kan jag öppna. Good for me.

Jag sjunger mycket på dagis. Löv är fina. Jag ger gärna bort några per gång vi är ute. De andra barnen blir så glada när jag är glad emot dem. Jag kan alla rörelser nu i Imse vimse spindel. Fipplet med klättrandet sitter inte riktigt men den viktigaste rörelsen tycker nog jag är själva applåden efter man är klar. Jag tycker i allmänhet att man ska applådera när någon har sjungit. Så gör vi hemma. Till exempel blir det lite krångligt med händerna när jag ska somna, jag suger på vänster tumme, mamma sjunger Trollmor.. men jag löser det. När hon är klar krånglar jag upp höger handen, låter vänster sitta kvar i munnen, åså klappar jag. Sen somnar jag.

Sov gott

Puss från lilla O

Hundar

Hundar är ju det bästa som finns. De som är lite mindre gillar jag bäst. Idag träffade vi en svart labrador på vägen till pappa. Ajaj. Hon verkade på hugget och jag vill helst komma till dem själv. Oj, hon var skrämmig. Sen när vi kom till dagis såg jag tre hundar gå förbi bilen. Jag kunde ha följt dem hela vägen in i skogen. De stannade inte, och de gick fortare än jag så jag hann aldrig ikapp dem. Men oj. Det var härligt. Då blev jag jätteglad. Undrar om jag ska fråga mamma och pappa om vi kan ha en hemma. Äh. Vi får se.

Titta!...

Nu ska ni få höra

Jo, jag blir bättre på det mesta tycker jag. Framförallt blir jag bättre på att prata. De förstår mig. Särskilt mamma. Jag har kommit på ett knep. Lyssna på detta andra barn. Fimpa det där med konsonanterna. Det viktigaste just nu är att man får till vokalerna och rätt antal stavelser. Det räcker för att mamma ska applådera och säga att "vi förstår varandra". Härligt. Nu är man med i matchen.

I går kväll var också en milstolpe. Jag behöver ju numera inte någon som somnar med mig. Det går bra att mysa lite och att jag sen får somna på egen hand. Det är en stor förändring. Men igår märkte jag själv att jag somnade bra när jag sjöng för mig själv. Jag sjöng några sånger och sen... Helmysigt. Det måste jag berätta för mamma och pappa. Då blir de nog glada.

Äntligen frisk

Oj. Det var en lång resa.

Först förkyld i en hel vecka. Mamma och pappa båda hemma med mig. Sen öroninflammation. Mamma och Pappa fortfarande hemma med mig. Sen blev det faktiskt bättre. Jag började piggna till efter några dagar. Därmed DAGIS!!! Hurra! Det var jätteroligt.

Fredagen kom och mamma och jag badade vid fem. Sen... började det... bli lite... tungt. Zzzzzzomnade i handduken och sov hela natten. Vaknade med 40-graders feber och hade det hela helgen egentligen. Nä det var inte roligt. Jag kom aldrig till ro, men ville verkligen. Du vet så där när man somnar till och vaknar direkt igen för att man har så jobbiga drömmar. Sen kan man inte somna om... och så håller det på. Jag vet att mamma började se lite vimmelkantig ut efter den här perioden.

Söndagkväll åkte vi till stället med fiskarna igen och efter en lååååång väntan och vanligt kläm och tittande av en farbror sa han att vi skulle dra vidare. Han tyckte att mitt hjärta slog för fort. Det hade jag kunnat säga direkt. (170bpm).

Så vi åkte vidare till ett jättestort ställe med massor av teckningar på väggarna (även i hissen). Där hade de vita rockar också. Det var så mysigt där. Alla var så snälla och jag fick leka med massor av nya leksaker. Efter 2 timmar fick vi träffa doktorn. Usch! Hon gjorde som den förra. Tittade i öronen, det var väl okej. Lyssnade på bröstet och på ryggen. Också okej. Men när de stoppar in en platt pinne på min tunga och trycker!!! Den är inte ens god. Nä, det väljer jag helst bort.

Nåväl hon kom fram till att jag hade halsinfektion och att det var det som orsakade febern och den snabba pulsen. Så vi var hemma i två dagar till. Sen var febern borta.

Nu är jag på dagis. Andra dagen denna veckan. Det är jätteroligt och i natt sov jag hela natten. Mamma såg jätteglad ut.

Puss puss

Inge dagis? Nähä!

Måndag. Dagis. Äntligen. Som jag tidigare har ställt fram skor på morgnarna och visat vart vi ska. Men vi har stannat hemma. Nu var det ny vecka och nu fick det vara nog. Jag skuttade upp vid sju och meddelade mamma att "nu är det faktiskt hög tid".

Vi drog iväg till dagis och där åt jag lite frukost. Sen skulle mamma gå. Oj. Nä. Oops. Inte kul.

Hu så ledsamt. Vi gick ut med barna. Jag ville inte leka alls. Jag ställde mig i ett hörn. Benen vek sig. Det kändes så hopplöst. Jag var inte mig själv. Jag hade ingen ork. Medans de andra lekte vidare fick jag som tur var låna en vagn att sova i. När jag sen vaknade... då såg jag mammas välbekanta ögon. Hon kramade mig och höll mig länge. Vi gick in och fortsatte. Jag kunde vila ordentligt.

Sen åkte vi hem och pappa kom också hem. Sen var det in i bilen igen och på stället vi kom till hade de akvarium med fiskar. Det är ju så toppen. Jättevackert. Pappa lekte med mig där och så skulle vi träffa en farbror.

Allt luktade lite annorlunda. Han pillade in saker i öronen, tryckte något mot mitt bröst, petade in en träpinne i munnen, lyste i mina ögon, lyste i mina öron... Vad händer?

"Öroninflammation".

Mhm. Vad innebär det?

"Tumregel. Barn som är stilla, är inte friska."

När vi äntligen var hemma igen, visade det sig att jag skulle få något i munnen med hjälp av en plastpip. JÖSSES! Någon! Hjälp mig! VAD ÄCKLIGT!!!

Tre gånger om dagen. Oj. Hu!

Önska mig lycka till. Det här lär ju fortsätta resten av mitt liv.

/Lilla (verkligen liten) O

Badutbildning

Hej

I onsdagskväll var mormor här. Hon nattade mig, med bad och välling. Mamma var med. Det var bra att hon var med för då fick jag chansen att visa henne hur man gör när man badar. Jag tog en tvättlapp och blötte den. Sen hittade jag min tvål. Drog ner den i vattnet för att lättare komma åt den. Jag petade på den med tvättlappen. Sen lyfte jag upp ena foten och gnuggade på den med tvättlappen. Hon blev överförtjust. Mamma också. De har nog inte tänkt på att det kan vara så lätt att tvätta sig. "Det är så här man gör".

För att det skulle bli enkelt och tydligt ställde jag mig upp och började tvätta mormors hår med tvättlappen också. Hon blev glad och jag kände mig så stolt. Jag har gjort en insats! :-)

Puss och kram /Oliver

Gulgögonblick

I går morse gjorde jag något som verkligen går till historien. Jag hittade en riktig guldgruva. I skafferiet vet jag att vi har en prasselpåse med maränger. Som är så gott.

I går fick jag tag i den och det såg mamma. Då gäller det att springa om man ska få något. MEN jag snubblade. Haha. Föga visste jag i just det ögonblicket hur bra allt skulle bli. Det flög maränger över golvet och det var ju bara att passa på. Hur många extra händer kan man beställa ibland? Det mumsades friskt och det var SÅÅÅÅÅ gott.

Kram / vitpudrad Oliver

1 ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR

Puh. Det var en tuff dag. Mycket på gång. Det kändes. Bara en sån sak: När jag vaknade kom mamma och pappa in och sjöng. De bar på massa stora blå lådor. Allt jag ville ha var välling och så det där. Nä, jag orkade inte. Jag bara slängde mig på magen och grät.

Sen när jag tittade lite närmare på dessa blå saker så ramlade det ut en fin nalle. Oj. Jaha. Och så fick jag välling ändå.

Hur som helst. 1 år gammal. Jag har "ätit" tårta (körde ner handen, tog upp den, tittade på den, insåg att den var kladdig och skakade på den för att det skulle lossna. Och om igen) och känner mig invigd i att få äta allt. Även ostbågar. Det var gott må jag säga.

På ett litet kalas kom Mormor, Per, Morfar, Emelie, gudmor Maria, Malin, Ronnie, Doglas, Erik och Johan. Det var toppen. Kändes som massor av barn. Jag fick fina presenter och mest av allt gillade jag... ballongerna! Jösses. De är så fina och de kan jag leka med länge. Mamma brukar lägga en över dammsugaren. Då lyfter den och svävar där i luften. Om hon drar ner effekten på dammsugaren, sjunker den och svävar vidare.

Hela dagen berättade mamma om hur det var när jag föddes. Det var mysigt. Dock var de ju så att det kändes så tydligt att något var på gång, hela dagen. Orkade inte riktigt med det. Kände mig inte riktigt kry så jag ville bara bli buren, vara nära och sova. Hm. Bättre lycka nästa gång.

Kram / Oliver

Zzzzz och sjuk

Nu är mamma förkyld också. Nattningen i går kväll var jobbig. Jag hade så mycket spring i benen, ja i hela kroppen. Jag kunde inte komma till ro. Det är jättejobbigt när det händer. Jag testade att lägga ner huvudet och ta min kära tumme några gånger, men det funkade inte. Jag kunde inte ens testa under några långa stunder. Jag kände direkt att det inte skulle fungera. Då är det ju bara att springa vidare och åka rutschkana på solstolen som står i mitt rum nu. Inget vidare schvung i den, men det får duga.

Sen var ju natten precis likadan. Det var nog den jobbigaste hittills. Mamma sov bredvid mig och var så tålmodig. Alltför tidigt (igen) ville jag inte sova mer utan bara leka. Mamma hängde med på det. Det gör hon alltid. Hon känner nog att hon inte har något val. Jag önskar att jag kunde säga till henne att "sov du vidare. Jag tar lite välling själv så kommer jag in om några timmar med lite jos." men jag kan ju inte det.

Sen plötsligt, vid halv åttatiden, lyfter hon upp mig, vi går till pappa i sovrummet och vips leker pappa med mig. Bra att de löser det. Det var ändå roligare för han verkade lite mer pigg.

Tänk vad jobbigt att vara jättetrött men inte kunna vila eller somna. Mamma och pappa hjälpte mig på eftermiddagen idag och då fick jag säkert ihop 30 minuter. Sen när mamma och jag hade badat, och jag hade flytit lite på rygg, och plaskat och haft roligt, behövde jag bara en stund i hennes knä, iförd badrock, utan välling, utan pyjamas... zzzzzzzzz

Vi ses och hörs

Frizzad

Jag har klippt mig också. Sa jag det? För första gången. Najs. Farmor gjorde det inför kalaset hos Per. Snyggt. Undrar om det blir något särskilt på min ett-års-dag på söndag. Längtar efter Johan och Erik. Längtar efter Maria. Kommer Kålle? Vi får se.

Puss

Kramas på högre höjder

Idag åkte vi till Stockholm igen. Vi gick till mammas doktor igen. Men denna gång var det en annan. Mycket längre. Det visade sig att vi hette samma sak. OLIVER. Det var speciellt.

Hon fick nya besked idag. Tydligen. För när vi gick ut från kliniken, gav pappa över mig till henne och vi kramades i hennes famn och hon bar mig till bilen. JIPPIEEEE. Ni skulle ha sett mitt leende. Vi kan kramas och bäras igen.

Mamma verkade vara på gott humör. Jag hörde något om "operation om jag själv önskar" när hon pratade med Maria och Malin. Sen lekte vi flygplan in till mitt rum när vi kom hem. WOW! Härligt för oss båda.

Nu tror jag att jag kan sova gott. Mamma ska sova bredvid mig i natt. Känns tryggt. Jag vet ju inte hur jag är när jag, om jag, vaknar till. Jag kanske skuttar över kanten. Min spjälsäng har blivit en VANLIG :-) säng. De har tagit bort långsidan och satt dit en annan liten kant. Så. Jag lär mig hela tiden.

Vi ses.
Puss
Lilla O

Snuvig som aldrig förr

Åsså i helgen blev jag ju så himla förkyld att ... jag trodde inte att man kunde bli så här förkyld.

Jag snorar som bara den och den sticker inte heller. Jag vet inte hur jag ska bli av med problemet. Jag vet, jag vet, mamma och pappa visar hela tiden hur jag kan göra men jag kan ju inte få till det. Jag ser nog heller inte riktigt hur de gör. *Snörvel*

Detta leder till att jag sover så kasst. Och min aptit är inte på topp heller...

Tips?

Egen kupé

JAG HAR FÅTT EGET RÖÖÖÖM!

Det är ett rum här i huset som jag har fått massor av NEJ när jag har gått in i. Det har ju naturligtvis spetsat till min nyfikenhet. En hel del. Men plötsligt, när jag hade vaknat utomhus, bar de (pappa, mamma och farmor) in mig i det rummet. Jag kunde inte tro mina ögon. Min säng stod där. En stor vit låda med två dörrar. En stol. Många av mina leksaker... Det är mitt rum nu. Jag testade runt lite och naturligtvis så klämde jag min mellan de båda dörrarna på stora vita lådan.

Sen satte de upp två klisterlappar på denna låda. En bild på ett träd. De sa "palm"men det vet jag inte vad det är. Sen en grön varelse som äter blad. Sen fick jag en liten röd bit som mamma och jag skulle sätta dit tillsammans. Då sa hon att "vi sätter den här där du klämde dig".

När jag, leker i rummet, minns jag det så tydligt. Hur jag klämde mig och hur det gjorde ont. Ni vet ju att jag inte vill göra motstånd mot skrämsel och smärta, så jag går till dörrarna, stoppar försiktigt in pekfingret mellan dem ungefär vid märket, känner in på smärtan och gnyr och ropar på mamma. Hon sitter ofta där så då går jag med fingret till henne. Hon är så snäll. Hon blåser, varje gång. Känns bra.

Går som ett spjut

Nu är det ju lite fart på mig. När väl poletten trillade ner, då var det ju ett nytt liv som började. Det var på dagis, en fredag. Fredagen efter den söndag då jag tog första egna stegen.

Jag hade kvällen innan gått långt med pappa i handen och jag tror att det var då jag fattade att mina ben kanske kunde bära mig ändå. Jag knallade en hel del på dagis. Fröknarna flyttade på saker för att jag skulle kunna komma fram. Toppen. Sen kom mamma och hämtade mig och gråtandes gick jag till henne. Jag glömde nog vad jag höll på med för jag kom ganska långt utan att tänka på det. Känns bra. Nu har jag även fått koll på det där med balans och kan även justera den om jag tappar den. Jag svajar lite, använder armarna och vips är jag på gång igen.

Jag tränar mycket hemma men det som är klurigast det är när jag tränar i mammas och pappas säng. Jag reser mig upp på fötterna, hittar balans och springer. Det är ju lixom lite mjukt där, men det är bra träning. Jag får ofta applåder av dem och det gillar jag. Det sporrar mig att komma vidare.

Jag kommer kanske förbi någon av er på gatan en dag. Gåendes. På egen hand. Vem vet? / Lilla O

ÄNTLIGEN

Halloj igen.

Nu har det hänt!

Jag kan gå själv.

Jag har inte bara (som häromdagen) bytt tyngdpunkt med benen utan gått 1,5 meter själv. Flera steg. Så himla kul. Jag längtar så efter i morgon då jag kan få gå mer. Då kanske vi också ska bada. Eller kanske inte. Jag är ganska förkyld och det är lite jobbigt att vara mig. Jag känner mig så trött mest hela tiden. Vill bara vara nära. Men som tur är, så är det helg och då är både mamma och pappa hemma. MED MIG. HURRA!

Appropå bada. Vi har ju fått vårt badkar och jag var den första som fick testköra det. Jösses. Vilken balja. Det har mamma och pappa skött snyggt.

Hälsning

Hejhej - kan man säga. Men det finns andra sätt. Vill ni vara med i inre kretsen så har vi en hemlig hälsning som ser ut så här.



/ pek

BINGO på förskolan

Jaha, då var jag stor då. Jag har fått ett jobb att gå till. Jojo.

Mitt jobb är ju väldigt viktigt. Jag träffar andra barn, jag gör personalen glada, jag ser till att det blir liv på avdelningen Daggkåpan helt enkelt.

Så, tredje dagen idag. Inskolningsdag. Jo, jag är yngst. Jag är ju inte så gammal men detta kommer att underlätta mycket för hela familjen - säger man. Jag har hört hur de har pratat om att mamma ju inte kan lyfta mig och att detta blir en stor hjälp för henne. Men, jag vet ju hur det egentligen är. Jag får ju chansen att växa. Jag lär mig tonvis med grejer. Jag får träffa andra barn (vilket jag äääälskar) och de blir glada. Det blir toppen.

De är verkligen snälla där och jag gjorde två saker idag som jag är extra stolt över.

1) Jag skapade min första teckning. Jag ritade länge och valde krita och penna. Jag varvade helt enkelt med olika verktyg, jag fick verkligen till det som jag tänkt mig. Men jag velade inte - nä inte så, jag drog igång direkt, men jag ville inte att den skulle verka enformig om ni förstår mig. Här är den. Tada!!!


2) Jag tog två steg på egen hand. JIPPIE! Jag stod och höll mamma i knät (hon satt ner) och sen lixom släppte jag en stund, stod och balanserade, och gick lite, och sen tillbaka till basen. Mammas knä igen. Lätt? Jodå. Det är ju så att jag är en hejare på att gå och hålla någon i en hand. Det har blivit riktigt lätt. Se här!

I morgon ska jag stanna över lunch. Det blir bra. Kram!

Hurra för mig! 11 månader idag

Nu finns det mycket att hurra för. Jag tycker att jag blir klokare och visare varje dag. Jag hittar på många nya saker, förstår mamma och pappa bättre och ser nya saker. 11 månader gammal och redan så glad i livet. Jag luktar på blommor mest. Det är underbart. Jag väser precis som farmor har lärt mig att man gör. Det känns så skönt att vara med dem. Näst efter att få vara med hundar. Kram!

Trappilapp

Sen var det ju det med trappor. Så naturligt så jag skulle kunna lära andra. Alla stora steg nedåt, jag svänger runt så att jag går med fötterna och rumpan före. Jag är snabb som bara den i trappor, upp (jag gick om William idag, nästan. Han vann med ett steg men hade 6 stegs försprång. Vinnarinstinkten kom igång när jag såg honom krypa upp) och jag går regelrätt nedåt. Höjdarbra att ha och smidigt hemma hos oss. Här får man alltså lära sig jättemycket. Stora ytor, köket är klart och jag kan fara fram med vilken fart jag vill. Hihi. Kramis!